Sitter säkert i Arken.
Postens chef: “vi ska skära ner ordentligt!”
Vi har alla märkt att sparkraven från Postens ledning – förtydligande: de ska spara in på oss, deras egna feta löner slipper även i fortsättningen dylika krav – inte visar några tecken på att sina. Men riktigt hur illa framtidsutsikterna ser ut har vi inte fått höra. Visst har vi anat vidden av planerna, men nu har PostNords styrelseordförande Fritz Schur talat ur skägget. Inte så att vi har fått se det i Nyhetsposten – uppenbarligen är det inte oss ledningen vill informera – utan i en anspråkslös artikel i Svenska Dagbladet, som mestadels handlar om SAS, som Fritz också är ordförande för.
Efter att huvuddelen av artikeln har handlat om besparingar som stundar för SAS, där löneökningar inte är att vänta i första taget, avslutas genomgången med Posten. Där finns det mycket kvar att göra för en hårt arbetande styrelseordförande – verksamheten måste stabiliseras och börsintroduktionen förberedas, förstår ni.
Men, kanske ni tänker, röstade inte riksdagen i våras ner utförsäljningen av Posten? (Jo!) Borde inte en privatisering beslutas demokratiskt först? Nej då, meddelar ordförande Fritz. PostNord blir börsklart senast inom tre år, i linje med uppdraget från ägarna.
En börsnotering är nämligen redan inskriven i ett aktieägaravtal mellan danska och svenska staten. Enligt uppgifter som SvD har fått är detta inget som riksdagen kan stoppa. Med andra ord – även om SvD inte verkar tycka att det är någon stor sak – gick regeringen bakom ryggen på riksdagen, som således inte längre har något att säga till om i frågan.
Vad det kommer att innebära för oss som jobbar på Posten står helt klart. Ordförande Fritz förklarar: ”Vinsten efter skatt uppgår till 2,5 procent av intäkterna. Det är klart att kostnaderna måste minska och vinsterna öka.”
Det är helt uppenbart att Fritz menar att kostnaderna måste minska rejält. Vi kostar pengar, så vi måste bli färre, vilket innebär att de som blir kvar måste jobba hårdare – då ju även intäkterna kommer från oss. Arbetsbördan, slitet, stressen, övertiden, och därmed utslitningen och arbetsskadorna kommer således att öka. Det är dock inte Fritz sak att tänka på sådant. Kostnaderna måste ner, och vinsterna upp. Kan det bara ske på vår bekostnad får det bli så, tänker Fritz, om han ens tänker så långt. Han kommer ju att få en riktigt fin lön för sitt tillfälliga halvtidsjobb som han sannolikt bara kommer att behålla så länge det tar för att göra PostNord klart för börsen. Sedan kommer han att få en fin bonus – sannolikt större ju mer han lyckas öka vår arbetsbörda – och går vidare till nya jobb och nya utmaningar med att öka vinsten för några få och försämra arbetssituationen för dem som jobbar ihop dessa vinster.
Ska vi snällt ta emot – eller kämpa tillbaka?
Eller så kommer det att bli om Fritz får som han vill. Hans kumpaner i styrelsen kommer givetvis inte att hindra honom, och riksdag och regering kommer knappast att sätta några käppar i hjulet. De enda som kan hindra Fritz från att ytterligare försämra vår arbetssituation är vi. Är det inte dags att vi sätter ner foten nu? Visar att vi inte tänker tolerera detta längre. Vi klarar inte hur stor arbetsbörda som helst – för att inte tala om att det inte finns någon som helst anledning att vi ens skulle behöva närma oss smärtgränsen. För att återupprepa en gammal klassisk paroll: Vi är människor, inte maskiner!
Givetvis borde SEKO ha börjat agera redan. Varför har det varit så tyst om detta? Har de inte känt till dessa planer – och varit sämre informerade än Svenska Dagbladet i en fråga som direkt berör deras medlemmar? Ännu viktigare är frågan: vad har SEKO tänkt göra nu? Det kommer inte att räcka att skriva uttalanden eller reservera sig mot beslut – det är nödvändigt att agera! Till alla representanter, alla förtroendevalda i SEKO måste vi klart säga: ni ska försvara våra intressen. Om vi någon gång behöver ett försvar så är det nu!
Dock kan vi inte vänta på att SEKO:s ledning börjar röra på sig. Det är vi – brevbärare, terminalarbetare och alla andra postarbetare – som ser till så att allt funkar, att försändelser sorteras och delas ut. Det är med andra ord vi som ger Posten intäkter. Om vi vägrar foga oss så stannar Posten. Det kan faktiskt stämma att Posten, för att kunna börsintroduceras, måste skära ner ordentligt. I så fall måste vi entydigt svara: då blir det ingen privatisering! Vi vägrar acceptera någon privatisering, och vi vägrar acceptera några fler attacker på våra arbetsvillkor! Kollektivavtalet och fredsplikten hindrar uppenbarligen inte Posten från att angripa oss. Börjar det inte bli dags även för oss att sluta känna oss uppbundna till dem?
